En sån dag

En sån dag...

När det snurrar i huvudet, den numera ständigt återkommande huvudvärken gör mig illamående och visar sig både på mitt humör och min energi 😔.

Lyckades iaf klara av det mesta av bokföringen, har varit och tittat på en hemmamatch, rört på mig och handlat. 

Resten av tiden har jag legat i soffan..

Ett oväntat mess...

Jag har haft en bra helg. Fotboll, promenader/joggingturer, käkat pizza i stan, lagat mat tillsammans med sonen, druckit kaffe med vänner, fixat lite bokföring, slötittat på eurovision med dottern och har tom lyckats städa av hemma.

Väckte barnen igår med nygräddat bröd och framdukad frukost. Sen att sonen kanske inte väcktes på det trevligaste sättet kan vi bortse ifrån 😂. 

Fick mess med frågan om promenad till Hästhagen, självklart, en promenad säger man inte nej till. Med den friska luften vi hade igår var det ljuvligt ute. 

Sessan hade gjort fruktsallad som vi fikade med när jag kom hem. Efter fikat var det inte helt fel att lägga sig och vila en kort stund på sängen. Även lunchen klarades av och en matlåda att frysa in till dottern blev det också, jag ska bara komma ihåg att den är hennes, så jag inte lyckas ta den själv i veckan.

Som synes rullar livet på med jobb, barnens aktiviteter, föreningsliv och träning, men trots det maler tankarna och funderingarna i bakhuvudet. 

Vardagen tickade på och sakta men säkert vande jag mig vid att det inte kom några mess längre, tills jag plötsligt en kväll hör just det där speciella plinget i mobilen igen...

Irritationen efter den kvällen, funderingarna på varför, hur tänkte han och vad ger honom rätten att säga åt mig att vara tyst? Ilskan över att det, efter alla dessa månader fortfarande ska vara hemligt de gånger vi träffats kombineras med känslan av att nåt inte riktigt stämmer.

Sköna lördag!

En vanlig fredag på jobbet, med en lite mindre vanlig fredagkväll. Barnens pappa "lånade" dem för att åka och fira deras farmor. Min barnfredag blev således en så gott som barnfri kväll. Jag satte mig till slut, efter en massa krångel, på cykeln och tog en vända på 24 km med en massa motvind. Jag kom hem strax före sonen, dottern åkte redan tidigare till en kompis. Resten av kvällen hände inte så mycket. En lugn kväll hemma innan telefonen ringde på natten och jag fick vara chaufför 😊.

Lördagen började med en väckarklocka som ringde, bryggde en stor kanna kaffe som gjorde mig redo att ta tag i denna dagen. Sonen åkte bil medan jag valde att promenera till dagens match. En spännande match med likvärdigt motstånd bjöds det på idag, en rolig match att titta på. En promenad hem, bytte om och så tog vi med barnen in till stan och åt pizza. Ibland kan man inte annat än skratta åt de där tokiga ungarna 😂. Hem och bytte om, bokförde lite och sedan ut på en kombinerad promenad och joggingtur. Alltså jösses vilka tunga ben jag hade idag, tur det inte blev nåt Göteborgsvarv för mig. När jag kom hem var det dags att handla och hämta hem min minsta från kompisen. Väl tillbaka hemma igen passade jag på att tvätta två maskiner när jag såg att tvättstugan var ledig i två timmar, passade under tiden på att damma och dammsuga av hemmet vilket var väldigt välbehövligt. Ytterligare en joggingtur blev det till och från kaffet på LUL innan det var dags att pallra sig hem och göra lite mat. Efter maten fastnade jag här på sängen, Eurovision står på i bakgrunden, dottern ligger i soffan och sonen är på sitt rum.

Jag har sagt till sonen att om jag är vaken när det börjar regna ska jag gå ut på ytterligare en promenad bara för att det är så skönt med den friska luften som blir... men med tanke på att det, förutom att det spöregnar, också åskar för fullt så tror jag att jag reviderar det en aning 😟. Jag är ju sådär larvig när det kommer till åska och blixtar, tycker det är väldigt obehagligt trots att det en väldigt fin uppvisning på himlen. När pappa levde åkte jag alltid till honom när det åskade...och jag kan fortfarande, 12,5 år senare, sakna att sitta på den där altanen med honom kvällar som idag. Älskade pappa, efter alla dessa år är du fortfarande så otroligt saknad 💔.

Det var en helg i maj...

De här minnena som dyker upp då och då, ibland önskar jag att jag kunde trycka bort dem... 

Vid den här tiden förra året hade den sjukaste helg jag nånsin varit med om, hållit på i ungefär  3 timmar, och det var bara början. Jag hamnade både den kvällen och kvällen efter på ett ställe jag nog aldrig trodde jag skulle få besöka. Jag har ju inte varit där sen dess heller och lär inte hälsa på igen misstänker jag, sist vi hördes räckte det med att ta det över telefon, eller ja vi sågs ju iof en stund dagen efter det där samtalet. Men kliva över den tröskeln tror jag nog inte händer igen, men man ska ju aldrig säga aldrig säger dem ju.

Den helgen slutade iaf trevligare än den började. Vi låg på bryggan vid sjön och pratade och myste efter en promenad längs vattnet. Solen sken och för några timmar så stängde vi av hela helgens kaos och var bara vi och njöt av varandras närhet. Tänk om man kunnat få pausa livet för en stund, där och då på bryggan.

Blir själv förvånad ibland över vilken bergochdalbana mitt liv har varit de senaste 17 månaderna... 

Men sov då!!

Hur svårt kan det vara. Är trött som jag vet inte vad men lyckas inte somna. Har hållit igång hela dagen så borde slocknat när jag la huvudet på kudden, men icke!

Låg och pratade lite med sonen innan han hoppade in i duschen och gjorde sig klar för kvällen. Vi pratade lite om semestern vi ska göra, åt lite godis och skrattade och tokade oss lite. Vi pratade lite om skolan, om spanskan och svårigheter med den. Om en uppgift som han valt att lägga ner lite extra energi på för att kanske lyckas höja betyget lite till. Min underbara och djupt älskade son. Så klok, busig, retsam och så otroligt älskad 💕.

Sen den här otroligt modiga och tuffa dottern jag har. Som när det nu gått lite mer än två veckor sedan hennes olycka och ambulansfärd börjar tycka att allt ska återgå till normalt igen. Som nog tycker att nu borde hon få göra samma saker som innan. Medan mamman säger att hon får vänta lite med studsmattan, badandet och de andra sakerna som läkaren sa åt henne att vänta lite ytterligare med. Hennes mamma är lite mer för att hon ska ta det säkra före det osäkra, det är inte värt risken.

När olyckan hände så saknade jag att vara två. Att för en liten stund ha någon att luta mig lite mot, att för en gång skull inte vara själv med allt. Men ensam är stark, är det inte så de säger... 

Den där känslan jag får i kroppen när tanken slår mig om vad som faktiskt kunde hänt och vilka konsekvenser olyckan kunnat orsakat henne i framtiden, vad jag avskyr den. Tanken återkommer då och då, och följs av den iskalla känslan i kroppen och bilderna i huvudet på hur hon såg ut under filten när hon kom in med ambulansen. Ovissheten och oron innan och inför att hon sövdes och innan hon vaknade. Känslan av att se henne skaka av köld när den första chocken började släppa, oron när blodtrycket började sjunka. Lättnaden när läkaren efter op berättade att hon hade tur i oturen, förklarade skadorna och vad de gjort åt dem medan hon var nedsövd. Rädslan och känslan av att inte kunnat skydda sitt barn. Ologiskt? Ja troligtvis. Hjärnan vet att jag inte kan skydda dem mot allt, men jösses vad jag önskar att jag kunde skyddat henne mot detta 💕

Tror vi att hjärnan kan låta mig somna nu? Låts mig få några timmars sömn innan det är dags för ytterligare en arbetsvecka.

Energiboost?!

Den här senaste veckan har varit helt galen. Dotterns olycka och förra helgen tog slut på den energi som fanns kvar. Men jösses så skönt det va. Att bara få slå slå och slå tills jag knappt orkade röra mig... 

Veckan känns som det gått i samma stil. Måndagenseftermiddagen tog en hel del energi, tisdagens möte likaså. För att inte tala om gårdagen. 

Hela veckan har jag gått på tå och hållit koll på dotterns temp som gått upp och ner. Livrädd för att det ska bli en infektion som gör allt värre. Jag och dottern pratade i veckan om allt som hänt, att vi ska hålla lite koll på hennes temp och så. Medan hon sitter bredvid och pratar med mig och jag byter om till träningskläder tittar hon på mig och utbrister ”mamma! Vad har DU gjort??!!” Du mitt lilla hjärta är lite trasig inuti kroppen, din mamma däremot är lite trasig utanpå den” blev mitt svar. Känner mig lite lätt överkörd och ska jag gå efter hennes ton så ser jag tydligen så ut också...

På jobbet gäspar jag som att jag inte sovit en blund på flera månader, och delvis känns det väl så också. Jag är så ofantligt slut i både kropp och själ just nu. Mitt liv det senaste veckorna har varit helt galet, för att inte tala om den senaste veckans kaos..

Jag längtar efter att ligga i den där soffan, att titta på tvn eller bara blunda och känna hur soffan vibrerar av musiken som spelas på hög volym. Att ligga där i soffan och samla på mig lite ny energi. Att få fylla på energidepåerna lite...

En maxad helg med våra stjärnor

Som jag och barnen pratade om i veckan så var jag och A i Mora denna helgen förra året då Nathalie tävlade i brottning. Minnen och tankar från det har poppat upp lite till och från under helgen. Det var en hel helg som spenderades med A och de andra brottarföräldrarna, visserligen åkte A hem tidigare på söndagen för att gå på kalas, men det va en skön helg på hotell med trevligt folk. Vi åkte som vanligt på fredagen, de andra tidigare men jag och A åkte direkt efter jobbet så vi kom upp lagom till middagen efter att alla vägt in och så. Då Nathalie inte längre har lust att tävla blev det inget Mora i år.

Denna helgen i år har dock ändå bestått av idrott, men detta året var det innebandy som gällde. Även här dök A upp i tankarna då och då, speciellt som en kompis frågade om honom och vi således blev att prata lite om honom en stund.

Det har varit en intensiv helg med skratt, gråt, hejjande och peppande föräldrar, en massa bilåkande och hårt kämpande grabbar 🥇🥈.

Har en son som efter denna helgen är totalt slutkörd och som somnade lagom när huvudet landade på kudden ikväll. 

Det är väl dags även för mig att stänga ögonen några timmar innan det är dags för en ny arbetsvecka... 😴😴