Sakta men säkert så fylls den ena kartongen efter den andra med det som är mitt och barnens hem.
Efter 5 år lämnar vi lägenheten jag kallat mitt hem, det som efter skilsmässan varit mitt andningshål, det ställe där jag kunnat andas och bara vara mig själv. Det hem där jag helt själv har fått välja hur det ska se ut. Nu är det dags att vända blad och se fram emot ett nytt hem, en ny början och en massa nya minnen med det finaste jag har ❤️❤️.
Jag ser fram emot att inte behöva använda bilen så mycket, att kunna promenera till jobbet på morgonen, att bara kunna ta en promenad förbi tjejerna för att se om de bjuder på en kaffe. ”Barnen” kan gå till skolan, J kan promenera till jobbet, vi kan gå ner på stan och ta en fika eller en cider och gå hem igen…
Det kanske låter larvigt, men för mig som alltid behövt ta bilen överallt under så många år ska just det bli så otroligt skönt.
Men det är pirrigt och jag ställer mig till och från frågan om vi kommer att trivas där, om jag tagit rätt beslut, visserligen i samråd med barnen, men ändå. Man kan tycka att jag som har flyttat så väldigt många gånger när jag bodde hemma borde vara van, men då var det aldrig mina beslut, det var min mammas beslut. Som förälder vill jag alltid göra det som är bäst för barnen, men det finns ju aldrig någon instruktionsbok eller något facit som berättar vilka val som är bäst för dem (och mig för den delen). Men jag försöker tänka att trivs vi inte så finns det andra lägenheter och för att vara ärlig så trivdes jag inte så bra från början i den lägenhet vi bor i idag, vilket i och för sig berodde på andra saker än lägenheten i sig.
Jag längtar efter att ha kommit på plats, att få slippa bo bland kartonger och allmänt kaos 😊.
