Jag har verkligen haft en underbar helg. I fredags åkte jag till stugan och eldade lite, sov över där eftersom ena barnet ockuperade sin pappas hur och det andra barnet ockuperade lägenheten, då blev det stugan kvar till mig 😂. Köpte med mig lite mjölk, pepparkakor och en liten julmust som jag tänkte ha medan jag jobbade. Pepparkakor och kaffe fick jag i mig medan jag jobbade, men någon julmust öppnade jag inte ens. Halva matchningsfilen är genomgången och det sista behöver jag gå igenom de närmaste dagarna så att jag under veckan kan skicka ut den för att hinna göra eventuella justeringar innan det är dags för revision.
Vaknade upp i ett kallt hus tidigt på lördag morgon, packade snabbt ihop allt medan jag drack kaffe och mötte sedan upp Malin för att åka vidare mot Arboga och ett yogaretreat 😃, Det var helt ljuvligt, en hel dag med lugn och ro bara för mig själv och för mitt eget måendes skull. Längtar redan till vårens retreat.
Vaknade som vanligt på söndagar upp till en tidig tvättid, så skönt att på några timmar ha all tvätt ren och torr. Sedan iväg till Västerås och assistera barnen med inköpet av fars dagpresent när jag ändå skulle åka förbi affären på väg till innebandymatchen. Efter matchen vidare till pappa för att fira honom på fars dag tillsammans med min storebror och hans söner och den yngsta av mina småbröder.
På vägen till pappa startar jag en gammal spellista på spotify. Jag inte riktigt kommit ihåg att jag hade den gamla listan förrän dottern slog på den häromveckan, och under tiden den spelade upp den ena låten efter den andra konstaterade jag hur mycket minnen jag har till musik.
Takida generellt är för mig M och Volbeat kopplar jag ihop med D eftersom han spelade dem mycket när vi var gifta och när så vill stjärnorna spelas tänker jag på vårt bröllop eftersom den spelades då, Bumbibjörnarna-låten är för mig Anna, händerna upp i himlen är Andrea Gulligillan är för mig min pappa och can't help falling in love är ännu en sån där låt jag har minnen till, men de minnens sträcker sig så långt tillbaka som till högstadiet 😀.
Efter en stund i bilen började låten "Enda för mig" med Linus Svenning spelas upp och den låten skickade A till mig strax efter att vi hade börjat träffas. Låten fick mig idag att le, precis som den gjorde när jag fick den skickad till mig, och att sedan skratta åt att jag var då inte den enda för honom.
Men det fick mig också att tänka på den där fantastiska känslan jag hade då när jag fick låten skickad till mig. Min övertygelse om att det faktiskt skulle bli vi, att framtiden var vår. Jag var så otroligt förälskad i den där fantastiska killen han var den där första tiden, killen som fick mig att skratta hejdlöst, som fick mig att våga göra saker jag aldrig hade gjort förut, han som verkligen sparkade undan benen för mig och fick mig att falla totalt för honom. Jag hade utan tvekan kunnat lägga mitt liv i hans händer, vilket jag väl praktiskt taget gjorde flertalet gånger med tanke på hastigheterna han körde min bil i...
Men det är en fantastisk känsla att vara sådär nyförälskad, det där första pirret, nervositeten, längtan efter att träffas och det faktum att det spelar egentligen ingen roll vad man gör bara man får ses. Alltså vilken mäktig känsla det är 😍. Trots all den smärta som sen följde just den relationen hoppas jag på att någon mer gång i livet få bli sådär hopplöst förälskad igen och känna den där fantastiska känslan, men då förhoppningsvis med ett helt annat slut.
Det blev en biltur längs med minnenas allé idag och jag börjar förstå att en av anledningarna till varför musik är så viktigt för mig i mitt liv, skulle kunna vara alla de känslor och minnen som musiken påminner mig om, på samma sätt som min förkärlek till att ta bilder så fort jag upplever eller gör något också är det.
