Huvudvärken från helvetet har stört mig under en längre tid nu och det håller på och driver mig till vansinne. Den gör att orken och humöret tryter, att tålamodet med ungar som till exempel gnäller på maten eller inte har lust att gå ut med soporna när man ber dem är obefintligt.
I onsdags förpassade jag mig till gymmet för att väcka liv i nacke och axlar medan sonen tränade, jag hoppas att det ska göra susen med huvudvärken på lång sikt, då höll den sig ju borta i nästan en timme efter träningen, och det är ju alltid nåt. Men när jag sen ställde mig i duschen efter promenaden kom livet idag ikapp mig och jag satte mig ner och lät tårarna rinna.
Orkeslös och ledsen är nog en bra sammanfattning över hur jag känner mig rent generellt just nu. Jag längtar till semestern, som just nu mest gör mig stressad. Två veckor där jag ska försöka hitta på nåt kul med barnen (att ens få ur dem nåt de vill göra är ju snudd på omöjligt), göra något som sambon vill och så vore det skönt om det kan finnas plats för nåt som jag vill göra också.
En lugn promenad med Bacchus fick det bli idag efter jobbet, i värmen som gör både honom och mig helt slut.
Jag önskar att jag kunde komma tillbaka till jobbet pigg och glad, men jag är rädd för att jag är lika trött och slut när jag kommer tillbaka från semestern som jag är nu, när de sista tre veckorna till semestern känns som en evighet.
