Reflektioner

Tänk om det vore så enkelt att om man tycker om varandra så löser sig allt annat… det funkar ju inte riktigt så, men man kunde ju önska…

Med en kropp som inte samarbetar och med Alvedon och Ipren som är mina nya bästa vänner efter veckans telefonsamtal med sköterskan på vårdcentralen så har det varit en tuff vecka.

Jag mår mycket bättre nu än jag gjorde tidigare i veckan men om det beror på tabletterna eller att jag faktiskt blir bättre låter jag vara osagt.

Jag sitter här hemma, med en serie på teven och tittar mig omkring. Är så otroligt tacksam över allt jag har, lyssnar till J som pratar i sitt rum, N har suttit med mig i soffan och pratat lite och ibland slår det mig att dem numera är vuxna. Jag har två fina och så gott som vuxna barn som jag älskar över allt annat ❤️❤️. 

Livet blir sällan som man har tänkt sig..

Livet blir sällan som man har tänkt sig, det är ett som är säkert. Det kan bli så otroligt mycket bättre 😊. Det må vara tungt just nu, men det kommer vända, jag vet det! Det gör det alltid, förr eller senare…

Jag är så tacksam för alla de underbara människor som jag har omkring mig. Som stöttar och lyssnar, som tröstar när tårarna rinner och jag inte riktigt håller ihop. För alla dem som alltid finns där, redo att ge mig en stärkande kram eller bara får mig att tänka på annat ❤️❤️.

Vansbro Tjejsim✔️

Då är tjejklassikern igång igen 😊.

Vansbro Tjejsim är avklarat och i september är det dags att springa Rosa Bandet-loppet som är lopp nr 2 av tjejklassikern. Så i veckan har jag småjoggat lite och tänkte leta upp ett bra upplägg för att bygga upp så jag orkar med det plus att jag ska leta fram bra övningar för knäna så jag kanske slipper få så otroligt ont när jag joggar.

Helgen har bjudit på ett par cykelturer, några promenader och lite läsning. Jag försöker känna efter vad jag behöver för att orka med jobbet och livet i allmänhet och för att må bra, då är träningen en stor del av det. Så som jag har mått ett tag när jag inte prioriterat träningen, så vill och orkar jag inte må längre och jag är tacksam för varenda liten dag jag slipper huvudvärken.

Just nu sitter jag här i soffan, med träningsvärk efter gårdagens pass och vetskapen om att jag imorgon kommer en ännu värre träningsvärk, men då i benen istället, en skön värk på något konstigt sätt 😊.

Nehe, dags att ta tag i dagens sista göromål innan jag ska försöka få mig lite vila innan det är dags att åka till jobbet igen 😊.

Semester

Första semesterveckan är avklarad och den sista semesterveckan är påbörjad...

Gårdagen var ganska lugn, läste, plockade lite och lagade mat innan jag tog en promenad till jobbet och jobbade några timmar innan det var dags att skjutsa barnen till pappa. Söndagen avslutades med en promenad i ett ljuvligt sommarregn innan det var dags att krypa till kojs.

Morgonen började på samma sätt som gårdagen avslutades, men en skön morgonpromenad innan jag pratade lite med T och sen åkte hem och tog tag i att slänga sopor, återvinningen och göra en ordentlig städning. 

Förra veckan var så otroligt varm så då låg jag mestadels på stranden eller på badet och njöt av att jag äntligen fick lite sol på semestern 😀 förutom att jag promenerade och tränade en del då. Det blev en glass eller två under veckan, både med och utan barn. Sonen har jobbat medan dottern har njutit av att umgås med vänner och varit iväg och badat. Sista sommaren hon inte behöver jobba på sommarlovet. Hon har jobbat så hårt för sina betyg att hon är förtjänt av en sista lugn sommar innan det är dag för gymnasiet och allt vad det innebär.

Som jag har njutit av den här första semesterveckan. Jag har så gott som bara gjort vad jag känt för den dagen. Inga planer alls utan har bara försökt att varva ner och prioriterar under denna semestern att återhämta mig, så gott det nu går på två veckor. 

När jag är tillbaka är det fakturering och se till att månadsskiftet ska gå så smärtfritt som möjligt så att jag med gott samvete kanske kan ta nån dag ledigt och hjälpa farmor att baka inför hennes 90-årsfirande... 90 år liksom, hel galet. Skönt att hon ändå är så pigg som hon är, min fina och underbara farmor 💓.

Sedan ska det ju såklart simmas lite innan det är dags att på allvar ta tag i löpträningen inför milen i september... ibland undrar jag hur det kommer sig att jag hoppar på alla såna här tokiga (men såklart roliga) idéer som i detta fallet min kära kusin med familj kom på 😉. Men det är ett bra sätt att komma igång med en varierad träning igen, vilket var det bästa med när vi gjorde dessa lopp tidigare.

Nej nu är det dags att ta tag i lite lunch och sedan se om jag får låna svärföräldrarnas hund för en promenad.

Kram!

Livet hörrni

Det är mitten av maj, vi börjar komma i ordning på riktigt och det är snart dags att på allvar ta tag i både cykling och löpning igen…

Njutningen i att kunna promenera till och från jobbet. Att enkelt kunna ta en promenad med tjejerna. En kort promenad till affären, till gymmet you name it! Helt perfekt 😍.

Som idag, att promenera runt och prata i solen och värmen, stanna till och ta en glass i solen, eller som i lördags, att bara gå ner och bowla och ta en cola med J och M och sen gå hem… det blir inte enklare än så 😊.

Förändring pågår…

Det börjar sjunka in att det äntligen är dags, idag går de första kartongerna.

Sakta men säkert så fylls den ena kartongen efter den andra med det som är mitt och barnens hem.

Efter 5 år lämnar vi lägenheten jag kallat mitt hem, det som efter skilsmässan varit mitt andningshål, det ställe där jag kunnat andas och bara vara mig själv. Det hem där jag helt själv har fått välja hur det ska se ut. Nu är det dags att vända blad och se fram emot ett nytt hem, en ny början och en massa nya minnen med det finaste jag har ❤️❤️.

Jag ser fram emot att inte behöva använda bilen så mycket, att kunna promenera till jobbet på morgonen, att bara kunna ta en promenad förbi tjejerna för att se om de bjuder på en kaffe. ”Barnen” kan gå till skolan, J kan promenera till jobbet, vi kan gå ner på stan och ta en fika eller en cider och gå hem igen…

Det kanske låter larvigt, men för mig som alltid behövt ta bilen överallt under så många år ska just det bli så otroligt skönt.

Men det är pirrigt och jag ställer mig till och från frågan om vi kommer att trivas där, om jag tagit rätt beslut, visserligen i samråd med barnen, men ändå. Man kan tycka att jag som har flyttat så väldigt många gånger när jag bodde hemma borde vara van, men då var det aldrig mina beslut, det var min mammas beslut. Som förälder vill jag alltid göra det som är bäst för barnen, men det finns ju aldrig någon instruktionsbok eller något facit som berättar vilka val som är bäst för dem (och mig för den delen). Men jag försöker tänka att trivs vi inte så finns det andra lägenheter och för att vara ärlig så trivdes jag inte så bra från början i den lägenhet vi bor i idag, vilket i och för sig berodde på andra saker än lägenheten i sig.

Jag längtar efter att ha kommit på plats, att få slippa bo bland kartonger och allmänt kaos 😊.

God Jul då...

Började måndagen med tidigt jobb eftersom jag behövde åka iväg på ett möte under förmiddagen. Kom tillbaka till jobbet och fortsatte med allt som är på gång. På vägen till bilen kände jag mig ovanligt trött, men med tanke på att det varit fullt upp en längre tid tänkte jag inte mer på det. Inte förrän jag kommit hem jobbat en stund till och huvudvärken krupit på, och febertermometern visade på 38,8 graders feber.

Grattis till mig liksom. M hostar och var knappt vaken igår, idag är han däremot piggare och har varit vaken hela dagen. Jag var bara dålig natten till tisdag och har sedan varit relativt pigg. Som tur är för mig fungerar det relativt bra att jobba hemifrån, behöver ta mig in på jobbet då och då och skriva ut lite bara eftersom bläcket på skrivaren här hemma är slut.

Som tur är för mig har jag en fantastiskt fin vän som hjälpt oss handla lite så vi kan få lite frukost på morgnarna.

Jag hoppas att vi är helt friska väldigt snart så att jag får fira jul med mina barn och min familj, innan det är dags att fokusera på årsbokslutet och alla timmarna det kommer att ta i anspråk.

Nehe, titta klart på filmen innan sängen kallar 😊

Välkommen december...

Återigen är det december, om en månad är jul och nyår över... ytterligare ett år att lägga till handlingarn och ett helt nytt år att se fram emot. Ett nytt oförstört år som Larsson skulle säga 😊. Adventsljusstakar och stjärnor är tända i nästan varenda fönster och det är ljusslingor på altaner och balkonger överallt. Det är så mysigt att promenera i byn denna tiden på året.

Jag hoppas att 2023 blir ett år då saker och ting rätar till sig lite igen, att saker faller på plats. Är 2023 året när jag får lite lugn och ro i själen igen? Jag hoppas verkligen det, och jag hoppas att de kommande resultaten inte påvisar något avvikande från förra gången utan att vi helt enkelt får hålla oss friska, krya och får må bra. 

Med en lugn helg så har jag och Seb äntligen tagit oss till gymmet igen efter att både han och hans familjen varit sjuka och efter att min långdragna förkylning nu äntligen verkar ha gett sig. Nu hoppas jag att vi ska komma igång ordentligt igen så att huvudvärken håller sig borta, så jag kan träna upp knäna så att jag kanske kan få börja småjogga lite igen. Behöver bara införskaffa mig nya löparskor plus att jag efter alla dessa år med vinterpromenader också behöver köpa de där icebug jag och E pratat om så länge.

Jag var verkligen i behov av en lugn helg efter förra veckans tjänsteresa, årsbokslutet som är på intågande och det intensiva avslutet på jobbveckan. Veckan startade med kontrollinventering, fortsätter med slutförande av all inventering på samtliga orter, träning och en väldans massa förberedande inför vad som komma skall.

De sista julklapparna ska inhandlas och julmaten likaså. Nästa helg är det redan julafton, ibland undrar jag vart tiden tar vägen. Men det ska bli skönt med nån extra dag ledigt, den här tjejen börjar vara lite trött.

Nehe, dags att resa mig ur soffan och ta tag i de sista göromålen för idag, sedan är det äntligen dags för sängen 😊.

God natt 

Advent närmar sig

 Advent närmar sig och julbaket har påbörjats. Nästa gång barnen kommer hem igen ska allt vara klart och 3 av 10 sorter är gjorda hittills. Antar att de flesta andra sorterna kommer att göras i helgen, även om planen var att göra någon sort varje kväll. Tyvärr brukar det aldrig riktigt bli så...

2022 är snart slut och det är snart dags att summera det och se fram emot 2023 istället. 

Jobbet har tagit en stor del av både min tid och energi den senaste tiden, men bara vi kommer till mitten av januari borde saker och ting lugna ner sig lite igen. Idag piggade jag upp måndagen med lite godis, budgetarbete och så julmusik på det... tur kollegan som sitter uppe med mig också gillar julmusik, får se vad chefen tycker imorgon bara 😀.

Den envisa förkylningen jag fick för snart en månad sedan har hållit ett ordentligt grepp om mig och jag har blivit bättre och sämre om vartannat. Nu hoppas jag att den gett sig till slut och känner att energin sakta men säkert börjar komma tillbaka och hoppas att jag snart kan göra ett besök på gymmet igen så att huvudvärken ger sig.

Denna vecka ska jag ta tag i advent, tvätta upp allt som går att tvätta och se till att mitt hem är rent, snyggt och adventsmysigt när mina älsklingar kommer hem igen. 

Nu lite glögg och krypa upp i soffan innan det är kväller och läggdags.

Vardag

En del av mig verkligen älskar vardag och rutiner! Man går till jobbet, man går hem, lagar mat, skjutsar på träningar osv. Mina egna träningar får en slags rutin och jag har äntligen hittat tillbaka till gymmet och längtar dit igen.

En vecka fick jag däremot nöja mig med promenader, nåt i kroppen sa att allt inte är riktigt ok så då valde jag att njuta av promenader och cykelturer istället. Men det gör en ordentlig skillnad. Huvudvärken kom tillbaka redan efter en vecka. Så har blivit några lätta styrkepass, något cykelpass på gymmet och lite axel och nack-rörelser för att försöka bli av med huvudvärken.

Om jag bara tar mig till gymmet och styrketränar som jag ska så mår jag ju så otroligt mycket bättre, är det då inte konstigt att det är så svårt att ta sig dit? Är så lätt något annat som kommer emellan 😕.

När barnen är hemma är det avsevärt lättare. När sonen tränar så tränar även jag, så slipper jag åka mellan också, så roligt är det inte att tanka numera. Det gäller bara att planera och förbereda så går det hur bra som helst. 

Men när barnen sen inte är hemma så blir det ingen planering av maten, inget förbereds utan maten måste kommas på varje kväll istället... hur svårt ska det vara liksom.

Idag har jag tittat på bilder från Italienresan, drömt mig tillbaka och önskat att jag vore dör istället för här hemma just nu. Den fina stranden, värmen, sällskapet och njutningen av att vara ledig och göra ingenting.

Nej nu är det duschen och sen krypa ner i soffan och njuta av en serie eller film som gäller och vänta på att min minsta kommer hem och berättar om sin dag 😊.

För mycket jag vill göra och alldeles för lite tid…

Vissa dagar känns det som jag har koll på allt, och vissa dagar som jag inte har koll på något.
Jag har så mycket jag vill göra men alldeles för lite tid...

Det jag tänkte att jag skulle hinna med på semestern var stört omöjligt när vi praktiskt taget inte vara hemma något på min semester. Rensandet, kastandet av gammalt skit. Utrensning av barnens garderober, gamla skor, jackor, mössor och vantar.

Rensningen av källaren, för vilken gång i ordningen vet jag inte, men känns som mitt hem är fullt av massa skit. Det kan ju vara så att oredan i tankarna och huvudet smittar av sig på resten av mig och att jag därför känner mig rastlös och orolig. 

Jag har återigen börjat fundera på vad jag vill med livet. Känns som att det ser så enkelt ut för andra att veta precis vad dem vill och hur dem ska komma dit. Men vad vill jag? Vaf vill jag bli när jag blir stor? Jag skulle vilja ha ett arbete där jag faktiskt gör skillnad, på riktigt!

I en värld där räkningarna ska betalas, barnen fortfarande är för "små" för at lämna dem vind för våg under en längre tid så är det inte bara att "följa sina drömmar", vilka dem nu är...

Eller är det återigen frustrationen som talar? Frustrationen över jobbet, över familjesituationen och allt som följer med det?

Ledigheten som denna vecka är tänkt att innehålla får helt enkelt göra att jag tar tag i allt det som inte blev gjort på semestern, det vill säga storstädning och rensning av hemmet. Gud så skönt att få bort all skit, sortera och städa ur och slänga/ge bort det som inte ska vara kvar. Rensa ut min egen garderob och be ungdomarna rensa ur sina, fundera över vilka inköp som behöver göras under hösten och se till att dem löper relativt smärtfritt vid inköpstillfällena.

Nehe, jag skulle ha sovit för längesedan, men jobbet tog lite tid och energi efter att sonen hämtats och kvällsmaten ätits upp.

Natti natt, sov gott 

Semester 2022

Den sista semesterdagen är snart över. Av de 14 dagarna jag haft semester är denna den första dagen jag är hemma. Tidigare hae vi liksom varor på rull eller borta under semestern. Det har inte blivit mycket gjort hemma men det fick helt enkelt bli så detta året.

Jag hinner nog tvätta fönsterna, städa hemma och rensa ändå. Är ganska säker på att ingen tag det ifrån mig 😉.

På måndag är det dags att åka till jobbet igen. En intensiv sista vecka på månaden när allt ska fungera och göras klart. Men innan dess två dagar kvar på helgen som just nu ser ut att vara fulltecknade.

Har haft en skön fredag med gräsklippning, grejat med gräsmattan och det som behövde fixas med den efter att dem grävt medan vi varit borta. H har hämtat de mesta grejerna i sitt rum så det har städats och rensats och imorgon ska det slängas grejer på återvinningen.

Men nu lite EM-fotboll på teven innan det r dags att då sig lite sömn, det blev ju lite halvdåligt av den varan inatt 😊⚽️

Huvudvärken från helvetet

Huvudvärken från helvetet har stört mig under en längre tid nu och det håller på och driver mig till vansinne. Den gör att orken och humöret tryter, att tålamodet med ungar som till exempel gnäller på maten eller inte har lust att gå ut med soporna när man ber dem är obefintligt. 

I onsdags  förpassade jag mig till gymmet för att väcka liv i nacke och axlar medan sonen tränade, jag hoppas att det ska göra susen med huvudvärken på lång sikt, då höll den sig ju borta i nästan en timme efter träningen, och det är ju alltid nåt. Men när jag sen ställde mig i duschen efter promenaden kom livet idag ikapp mig och jag satte mig ner och lät tårarna rinna.

Orkeslös och ledsen är nog en bra sammanfattning över hur jag känner mig rent generellt just nu. Jag längtar till semestern, som just nu mest gör mig stressad. Två veckor där jag ska försöka hitta på nåt kul med barnen (att ens få ur dem nåt de vill göra är ju snudd på omöjligt), göra något som sambon vill och så vore det skönt om det kan finnas plats för nåt som jag vill göra också.

En lugn promenad med Bacchus fick det bli idag efter jobbet, i värmen som gör både honom och mig helt slut.

Jag önskar att jag kunde komma tillbaka till jobbet pigg och glad, men jag är rädd för att jag är lika trött och slut när jag kommer tillbaka från semestern som jag är nu, när de sista tre veckorna till semestern känns som en evighet.

Men sov då!!

Hur svårt kan det vara. Är trött som jag vet inte vad men lyckas inte somna. Har hållit igång hela dagen så borde slocknat när jag la huvudet på kudden, men icke!

Låg och pratade lite med sonen innan han hoppade in i duschen och gjorde sig klar för kvällen. Vi pratade lite om semestern vi ska göra, åt lite godis och skrattade och tokade oss lite. Vi pratade lite om skolan, om spanskan och svårigheter med den. Om en uppgift som han valt att lägga ner lite extra energi på för att kanske lyckas höja betyget lite till. Min underbara och djupt älskade son. Så klok, busig, retsam och så otroligt älskad 💕.

Sen den här otroligt modiga och tuffa dottern jag har. Som när det nu gått lite mer än två veckor sedan hennes olycka och ambulansfärd börjar tycka att allt ska återgå till normalt igen. Som nog tycker att nu borde hon få göra samma saker som innan. Medan mamman säger att hon får vänta lite med studsmattan, badandet och de andra sakerna som läkaren sa åt henne att vänta lite ytterligare med. Hennes mamma är lite mer för att hon ska ta det säkra före det osäkra, det är inte värt risken.

När olyckan hände så saknade jag att vara två. Att för en liten stund ha någon att luta mig lite mot, att för en gång skull inte vara själv med allt. Men ensam är stark, är det inte så de säger... 

Den där känslan jag får i kroppen när tanken slår mig om vad som faktiskt kunde hänt och vilka konsekvenser olyckan kunnat orsakat henne i framtiden, vad jag avskyr den. Tanken återkommer då och då, och följs av den iskalla känslan i kroppen och bilderna i huvudet på hur hon såg ut under filten när hon kom in med ambulansen. Ovissheten och oron innan och inför att hon sövdes och innan hon vaknade. Känslan av att se henne skaka av köld när den första chocken började släppa, oron när blodtrycket började sjunka. Lättnaden när läkaren efter op berättade att hon hade tur i oturen, förklarade skadorna och vad de gjort åt dem medan hon var nedsövd. Rädslan och känslan av att inte kunnat skydda sitt barn. Ologiskt? Ja troligtvis. Hjärnan vet att jag inte kan skydda dem mot allt, men jösses vad jag önskar att jag kunde skyddat henne mot detta 💕

Tror vi att hjärnan kan låta mig somna nu? Låts mig få några timmars sömn innan det är dags för ytterligare en arbetsvecka.