Jag har haft en bra helg. Fotboll, promenader/joggingturer, käkat pizza i stan, lagat mat tillsammans med sonen, druckit kaffe med vänner, fixat lite bokföring, slötittat på eurovision med dottern och har tom lyckats städa av hemma.
Väckte barnen igår med nygräddat bröd och framdukad frukost. Sen att sonen kanske inte väcktes på det trevligaste sättet kan vi bortse ifrån 😂.
Fick mess med frågan om promenad till Hästhagen, självklart, en promenad säger man inte nej till. Med den friska luften vi hade igår var det ljuvligt ute.
Sessan hade gjort fruktsallad som vi fikade med när jag kom hem. Efter fikat var det inte helt fel att lägga sig och vila en kort stund på sängen. Även lunchen klarades av och en matlåda att frysa in till dottern blev det också, jag ska bara komma ihåg att den är hennes, så jag inte lyckas ta den själv i veckan.
Som synes rullar livet på med jobb, barnens aktiviteter, föreningsliv och träning, men trots det maler tankarna och funderingarna i bakhuvudet.
Vardagen tickade på och sakta men säkert vande jag mig vid att det inte kom några mess längre, tills jag plötsligt en kväll hör just det där speciella plinget i mobilen igen...
Irritationen efter den kvällen, funderingarna på varför, hur tänkte han och vad ger honom rätten att säga åt mig att vara tyst? Ilskan över att det, efter alla dessa månader fortfarande ska vara hemligt de gånger vi träffats kombineras med känslan av att nåt inte riktigt stämmer.
