Men sov då!!

Hur svårt kan det vara. Är trött som jag vet inte vad men lyckas inte somna. Har hållit igång hela dagen så borde slocknat när jag la huvudet på kudden, men icke!

Låg och pratade lite med sonen innan han hoppade in i duschen och gjorde sig klar för kvällen. Vi pratade lite om semestern vi ska göra, åt lite godis och skrattade och tokade oss lite. Vi pratade lite om skolan, om spanskan och svårigheter med den. Om en uppgift som han valt att lägga ner lite extra energi på för att kanske lyckas höja betyget lite till. Min underbara och djupt älskade son. Så klok, busig, retsam och så otroligt älskad 💕.

Sen den här otroligt modiga och tuffa dottern jag har. Som när det nu gått lite mer än två veckor sedan hennes olycka och ambulansfärd börjar tycka att allt ska återgå till normalt igen. Som nog tycker att nu borde hon få göra samma saker som innan. Medan mamman säger att hon får vänta lite med studsmattan, badandet och de andra sakerna som läkaren sa åt henne att vänta lite ytterligare med. Hennes mamma är lite mer för att hon ska ta det säkra före det osäkra, det är inte värt risken.

När olyckan hände så saknade jag att vara två. Att för en liten stund ha någon att luta mig lite mot, att för en gång skull inte vara själv med allt. Men ensam är stark, är det inte så de säger... 

Den där känslan jag får i kroppen när tanken slår mig om vad som faktiskt kunde hänt och vilka konsekvenser olyckan kunnat orsakat henne i framtiden, vad jag avskyr den. Tanken återkommer då och då, och följs av den iskalla känslan i kroppen och bilderna i huvudet på hur hon såg ut under filten när hon kom in med ambulansen. Ovissheten och oron innan och inför att hon sövdes och innan hon vaknade. Känslan av att se henne skaka av köld när den första chocken började släppa, oron när blodtrycket började sjunka. Lättnaden när läkaren efter op berättade att hon hade tur i oturen, förklarade skadorna och vad de gjort åt dem medan hon var nedsövd. Rädslan och känslan av att inte kunnat skydda sitt barn. Ologiskt? Ja troligtvis. Hjärnan vet att jag inte kan skydda dem mot allt, men jösses vad jag önskar att jag kunde skyddat henne mot detta 💕

Tror vi att hjärnan kan låta mig somna nu? Låts mig få några timmars sömn innan det är dags för ytterligare en arbetsvecka.

Energiboost?!

Den här senaste veckan har varit helt galen. Dotterns olycka och förra helgen tog slut på den energi som fanns kvar. Men jösses så skönt det va. Att bara få slå slå och slå tills jag knappt orkade röra mig... 

Veckan känns som det gått i samma stil. Måndagenseftermiddagen tog en hel del energi, tisdagens möte likaså. För att inte tala om gårdagen. 

Hela veckan har jag gått på tå och hållit koll på dotterns temp som gått upp och ner. Livrädd för att det ska bli en infektion som gör allt värre. Jag och dottern pratade i veckan om allt som hänt, att vi ska hålla lite koll på hennes temp och så. Medan hon sitter bredvid och pratar med mig och jag byter om till träningskläder tittar hon på mig och utbrister ”mamma! Vad har DU gjort??!!” Du mitt lilla hjärta är lite trasig inuti kroppen, din mamma däremot är lite trasig utanpå den” blev mitt svar. Känner mig lite lätt överkörd och ska jag gå efter hennes ton så ser jag tydligen så ut också...

På jobbet gäspar jag som att jag inte sovit en blund på flera månader, och delvis känns det väl så också. Jag är så ofantligt slut i både kropp och själ just nu. Mitt liv det senaste veckorna har varit helt galet, för att inte tala om den senaste veckans kaos..

Jag längtar efter att ligga i den där soffan, att titta på tvn eller bara blunda och känna hur soffan vibrerar av musiken som spelas på hög volym. Att ligga där i soffan och samla på mig lite ny energi. Att få fylla på energidepåerna lite...

En maxad helg med våra stjärnor

Som jag och barnen pratade om i veckan så var jag och A i Mora denna helgen förra året då Nathalie tävlade i brottning. Minnen och tankar från det har poppat upp lite till och från under helgen. Det var en hel helg som spenderades med A och de andra brottarföräldrarna, visserligen åkte A hem tidigare på söndagen för att gå på kalas, men det va en skön helg på hotell med trevligt folk. Vi åkte som vanligt på fredagen, de andra tidigare men jag och A åkte direkt efter jobbet så vi kom upp lagom till middagen efter att alla vägt in och så. Då Nathalie inte längre har lust att tävla blev det inget Mora i år.

Denna helgen i år har dock ändå bestått av idrott, men detta året var det innebandy som gällde. Även här dök A upp i tankarna då och då, speciellt som en kompis frågade om honom och vi således blev att prata lite om honom en stund.

Det har varit en intensiv helg med skratt, gråt, hejjande och peppande föräldrar, en massa bilåkande och hårt kämpande grabbar 🥇🥈.

Har en son som efter denna helgen är totalt slutkörd och som somnade lagom när huvudet landade på kudden ikväll. 

Det är väl dags även för mig att stänga ögonen några timmar innan det är dags för en ny arbetsvecka... 😴😴