Ett oväntat mess...

Jag har haft en bra helg. Fotboll, promenader/joggingturer, käkat pizza i stan, lagat mat tillsammans med sonen, druckit kaffe med vänner, fixat lite bokföring, slötittat på eurovision med dottern och har tom lyckats städa av hemma.

Väckte barnen igår med nygräddat bröd och framdukad frukost. Sen att sonen kanske inte väcktes på det trevligaste sättet kan vi bortse ifrån 😂. 

Fick mess med frågan om promenad till Hästhagen, självklart, en promenad säger man inte nej till. Med den friska luften vi hade igår var det ljuvligt ute. 

Sessan hade gjort fruktsallad som vi fikade med när jag kom hem. Efter fikat var det inte helt fel att lägga sig och vila en kort stund på sängen. Även lunchen klarades av och en matlåda att frysa in till dottern blev det också, jag ska bara komma ihåg att den är hennes, så jag inte lyckas ta den själv i veckan.

Som synes rullar livet på med jobb, barnens aktiviteter, föreningsliv och träning, men trots det maler tankarna och funderingarna i bakhuvudet. 

Vardagen tickade på och sakta men säkert vande jag mig vid att det inte kom några mess längre, tills jag plötsligt en kväll hör just det där speciella plinget i mobilen igen...

Irritationen efter den kvällen, funderingarna på varför, hur tänkte han och vad ger honom rätten att säga åt mig att vara tyst? Ilskan över att det, efter alla dessa månader fortfarande ska vara hemligt de gånger vi träffats kombineras med känslan av att nåt inte riktigt stämmer.

Sköna lördag!

En vanlig fredag på jobbet, med en lite mindre vanlig fredagkväll. Barnens pappa "lånade" dem för att åka och fira deras farmor. Min barnfredag blev således en så gott som barnfri kväll. Jag satte mig till slut, efter en massa krångel, på cykeln och tog en vända på 24 km med en massa motvind. Jag kom hem strax före sonen, dottern åkte redan tidigare till en kompis. Resten av kvällen hände inte så mycket. En lugn kväll hemma innan telefonen ringde på natten och jag fick vara chaufför 😊.

Lördagen började med en väckarklocka som ringde, bryggde en stor kanna kaffe som gjorde mig redo att ta tag i denna dagen. Sonen åkte bil medan jag valde att promenera till dagens match. En spännande match med likvärdigt motstånd bjöds det på idag, en rolig match att titta på. En promenad hem, bytte om och så tog vi med barnen in till stan och åt pizza. Ibland kan man inte annat än skratta åt de där tokiga ungarna 😂. Hem och bytte om, bokförde lite och sedan ut på en kombinerad promenad och joggingtur. Alltså jösses vilka tunga ben jag hade idag, tur det inte blev nåt Göteborgsvarv för mig. När jag kom hem var det dags att handla och hämta hem min minsta från kompisen. Väl tillbaka hemma igen passade jag på att tvätta två maskiner när jag såg att tvättstugan var ledig i två timmar, passade under tiden på att damma och dammsuga av hemmet vilket var väldigt välbehövligt. Ytterligare en joggingtur blev det till och från kaffet på LUL innan det var dags att pallra sig hem och göra lite mat. Efter maten fastnade jag här på sängen, Eurovision står på i bakgrunden, dottern ligger i soffan och sonen är på sitt rum.

Jag har sagt till sonen att om jag är vaken när det börjar regna ska jag gå ut på ytterligare en promenad bara för att det är så skönt med den friska luften som blir... men med tanke på att det, förutom att det spöregnar, också åskar för fullt så tror jag att jag reviderar det en aning 😟. Jag är ju sådär larvig när det kommer till åska och blixtar, tycker det är väldigt obehagligt trots att det en väldigt fin uppvisning på himlen. När pappa levde åkte jag alltid till honom när det åskade...och jag kan fortfarande, 12,5 år senare, sakna att sitta på den där altanen med honom kvällar som idag. Älskade pappa, efter alla dessa år är du fortfarande så otroligt saknad 💔.

Det var en helg i maj...

De här minnena som dyker upp då och då, ibland önskar jag att jag kunde trycka bort dem... 

Vid den här tiden förra året hade den sjukaste helg jag nånsin varit med om, hållit på i ungefär  3 timmar, och det var bara början. Jag hamnade både den kvällen och kvällen efter på ett ställe jag nog aldrig trodde jag skulle få besöka. Jag har ju inte varit där sen dess heller och lär inte hälsa på igen misstänker jag, sist vi hördes räckte det med att ta det över telefon, eller ja vi sågs ju iof en stund dagen efter det där samtalet. Men kliva över den tröskeln tror jag nog inte händer igen, men man ska ju aldrig säga aldrig säger dem ju.

Den helgen slutade iaf trevligare än den började. Vi låg på bryggan vid sjön och pratade och myste efter en promenad längs vattnet. Solen sken och för några timmar så stängde vi av hela helgens kaos och var bara vi och njöt av varandras närhet. Tänk om man kunnat få pausa livet för en stund, där och då på bryggan.

Blir själv förvånad ibland över vilken bergochdalbana mitt liv har varit de senaste 17 månaderna...