I lördags stod jag på slalomskidor för första gången. Jag var nervös, illamående och absolut livrädd. Jag som avskyr höjder och fart, hur tänkte jag nu var väl ungefär tankarna när jag stod däruppe och konstaterade att jag iaf var tvungen att ta mig ner igen. Nu låter ju det här bra mycket värre än vad det var, jag är liksom vid detta tillfället i barnbacken, även om det kändes som värsta tävlingsbacken just då 😂😂😂.
Man känner sig ju inte så jäkla macho när det kommer en 5-åring och susar förbi, men de har i den åldern å andra sidan inte vett att förstå att man kan slå ihjäl sig. Jag var däremot väldigt medveten om att jag är dödlig 🙈.
Många vändor senare ramlade jag iaf inte och var inte längre helt vettskrämd. Annat var det på söndagen när jag skulle åka från toppen. Det började ju med att vi skulle åka sittlift upp till toppen, och som om inte det djävulstyget vore tillräckligt så var jag ju tvungen att ta mig ner också 🙈. Om jag var rädd på lördagen är det ingenting mot vad jag har var då. Det första åket var absolut bland det 10 värsta sakerna jag varit med om hittills.
