Det nya året började bra, kan inte säga annat... jag vet att det va snö, kyligt och småhalt ute på nyårsnatten. Men inget av det gjorde mig nåt, 2018 var äntligen här och jag var vid denna tidpunkten övertygad om att det skulle bli ett fantastiskt år.
Jag vet att jag tänkte några gånger att det var en konstig känsla, att samtidigt som man är ledsen för att mitt och makens liv och äktenskap inte fungerat, samtidigt vara upp över öronen förälskad i en person som man diskuterar och ser en gemensam framtid med.
Jag har under 2018 lärt mig att ett år kan förändra en människa mycket och det hinner det hända en hel del. Året har varit en ordentlig prövning, med erfarenheter som har förändrat mig som person. Många av dem är inte positiva...
Jag har lärt mig att mina känslor kan göra att jag blint tror gott om en människa, att jag tror på att personen gör saker för att den har känslor för mig och bryr sig om mig. Jag har, trots att det upprepade gånger verkat så, vägrat tro att man medvetet gjort saker för att såra mig.
Jag har många gånger valt att vara tyst för att försöka skapa det lugn och ro som efterfrågats ända sedan nyår. Ska man titta på hur det ser ut idag så har det inte varit till min fördel att vara den som inte vill tjafsa och bråka.
Jag har försökt visa hänsyn och förståelse mot andra i vår omgivning. Jag kan tom känna att jag har visat så mycket hänsyn och förståelse för andra detta året att hälften vore för mycket.
Att inte kunna göra si och inte kunna göra så för då blir den arg/ledsen/helt galen... men jag då, mina känslor? De har inte varit viktiga. Att inte kunna berätta om oss, inte kunna visa sig ute tillsammans, inte kunna gå utanför dörren utan att helvetet skulle bryta ut...
Nu 1 år senare ställer jag mig fortfarande frågan vad som egentligen hände? Det var inte såhär det skulle bli...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar