Tacksam

Vissa dagar kan jag överväldigas av den tacksamhet jag känner. Över han jag har förmånen att kalla pappa, han som aldrig gjort någon skillnad på sina bonusbarn (bla mig) och sina biologiska barn. Han som låter oss följa med och fiska kräftor, han som finns där när och om man behöver hjälp, oavsett om det var med barnvakt när jag skulle på tjänsteresa, när dottern kom hem från sjukhuset och jag behövde jobba, eller när man behöver hjälp på nåt annat sätt. Alla dem gångerna har han funnits där. 

Det var så skönt att prata lite med pappaoch greja lite i hans trädgård när vi var där och hälsade på tidigare i somras. Jag beskar vinbärsbuskarna, rensade rabarberna och lite av rabatten medan älsklingen klippte gräset och passade på att testa åkgräsklipparen medan pappa kokade kräftor och fixade med fikat.

Det var en sån där dag när jag kände en enorm tacksamhet över att jag har fått växa upp där, mitt ute i ingenstans 🙂. Så många dagar som jag har sprungit omkring på de där gräsmattorna, hoppat hopprep, badat i lagunen, cyklat till kompisarna och gått till skolbussen.

Så många gånger som jag har promenerar och cyklat den där vägen till stallet, för att sen spendera timmar med att rykta, mocka, rida eller bara vara tillsammans med hästarna. Vilken otrolig förmån det har varit att få växa upp boendes så som jag har gjort.

Jobb, studier & vardagsbestyr

 Rubriken sammanfattar väl lite mitt liv just nu. Jobbet tar en helt del både tid och energi, studierna drog igång i 30/8 igen och det tog inte många dagar innan jag redan hamnade efter 😒 men jag tog tag i att lyssna på samtliga föreläsningar ca två veckor senare iallafall. 

Jag började läsa boken vid starten men kom inte så långt, det är en mäktig och tjock bok som kommer ta en stund att ta sig genom. 

Inlämningsuppgift 1 pågår för fullt så det är en hel del att göra just nu, 15 artiklar som ska läsas och kommenteras tills imorgon kväll. 

Jag har börjat ta tag i träningen igen och det är riktigt skönt, det gör att jag orkar med livets snabba förändringar lite bättre. Promenader är fortfarande något av det bästa jag vet, men även suget efter gymmet har börjat återvända.

Det är helt otroligt vilken skillnad det gör på både mitt humör och min energi. Visserligen blir jag grinig när jag är trött så det ena ger väl det andra…

Imorgon är det återigen söndag. Barnen kommer hem 😍, tvättstugan är bokad och ytterligare ett kvällsmöte med studiegruppen är uppbokat. En morgonpromenad, matlagning, gymmet och veckoförberedelser är den preliminära planen för imorgon, men det kan fortfarande ändras 😊

Vardag, träning & saknad

Vardagslunken är återigen igång med jobb, matlagning och så vidare. Skönt på ett sätt och tråkigt på ett annat. Men men, med bara två veckors semester, varav en där jag inte var helt kry, så blir väl känslan så.

Jag saknar den där tjejen som alltid längtade efter nästa gympass, nästa långpromenad och nästa utmaning. Den tjejen har blivit ofantligt trött, hamnar lätt i soffan och äter därefter. Det är dags att ta tag i det igen, jag mår ju så väldigt mycket bättre på alla sätt och vis när jag tränar. Rastlösheten och oron minskar, hjärnan får sin välförtjänta vila under tiden jag tränar, när huvudet kopplas bort och kroppen får  jobba istället. Bara huvudet är med på noterna ska jag ta tag i det igen.

Och som jag längtar efter mina barn, mina fina älskade ungar som varit hos sin pappa de senaste veckorna. Men snart är iaf den minsta av dem hemma igen, den stora är iväg på resa med skolan.

Snart dags för ännu en födelsedag för sonen, mig själv och älsklingen. Sonen får börja övningsköra, jag fyller jämnt och älsklingen ytterligare ett år. I helgen hade hjärtat bokat en överraskning så vi var iväg och njöt av fina omgivningar, mat och dryck 🥰😊.

Listorna från jobbet som jag tänkte ägna en del av kvällen till att gå igenom ligger fortfarande kvar i väskan orörda, vinbärsbuskarna och njutningen av att vara ute drog avsevärt mera ikväll.

Nu är det dags att ta kväller så man inte är helt medvetslös imorgon bitti 😴

Godnatt

Semester, trötthet och kärlek

Två veckors semester är över och imorgon påbörjar jag min andra arbetsvecka efter semestern. Vandring med vänner, lugn och ro i stugan, god mat, cykling, läst böcker och så har Fjällturen 2021 genomförts under semestern.

Fikat och lunchat ute med barnen, spelat minigolf och mestadels annars bara tagit det lugnt när dem varit hemma. De har varit med vänner och tagit det lugnt på sina rum och jag har legat i soffan eller i solstolen och njutit. Tror både dem och jag behövde  vara obokade och bara göra det vi kände för för dagen.

Hjärnskakning var väl helt ärligt inget jag räknade med att skaffa mig på semestern (eller nån annan gång heller faktiskt). Börjar må bättre även om huvudvärken fortfarande kommer och går hela dagarna. Jobbet har fungerat även om jag blir väldigt trött och slut. Däremot, så ont som min högra arm gör just nu gör att jag oroar mig lite. Den värker riktigt ordentligt men hoppas att jag bara gjort nåt konstigt idag och att den är bättre imorgon, annars får jag nog göra som läkaren sa och återkomma för en röntgen…

Nehe, nu är det dags att sova så jag orkar med morgondagen på jobbet.

Sweet dreams!

Som sagt, tillbaka på jobbet och vardagen rullar återigen på. Månadsskifte och rapportering står för dörren och det är en hel del som ska hinnas göras klart innan dess.

Nu ska jag återgå till soffan och filmen innan det är dags att få lite sömn 😴 

Hoppas ni haft en fantastiskt bra dag 😊

Att inte räcka till

Jag har haft en bra dag och en bra vecka.

Men till och från, lite beroende på hur mitt liv ser ut, brottas jag med känslan att inte räcka till. Både som mamma, flickvän, dotter och anställd. 

Känslan av att det inte spelar någon roll vad jag gör, det är ändå inte är tillräckligt. 

Hur mycket jag än hinner med på jobbet så hinner jag ändå aldrig tillräckligt, det dåliga samvetet när jag inte riktigt orkar allt jag vanligtvis orkar, eller när jag vill ha semester eller vara ledig en dag. Hur mycket jag än försöker hjälpa och underlätta för kollegorna så är det alltid nån det inte duger åt.

Som förälder, kommer man nånsin känna att man räcker till? Jag önskar jag kunde skydda dem mot allt ont och alltid finnas där. Men det är svårt, de måste lära sig att stå på egna ben, ta ansvar och att ta hand om sig själva, men att ändå vara empatiska och bry sig om andra. Vissa saker i livet lär man sig bara av erfarenhet, på gott och ont.

Som dotter, vad säger man om det… jag hälsar inte på mina föräldrar så ofta som jag borde, jag glömmer i mitt egna dagliga kaos t.o.m. bort att kolla så dem är ok. 

Som flickvän… ja det är egen historia. En relation är inte bara en dans på rosor direkt och vissa dagar är det väl kanske bara så enkelt att man inte riktigt orkar med allt, livet blir helt enkelt lite för mycket och lite för överväldigande  

Förändring

Världen förändras och utvecklas ständigt och det gäller att hänga med i svängarna. 

Ibland gäller detsamma för livet och det kan hända saker som man egentligen inte riktigt var beredd på eller helt enkelt att man trodde att man hade koll, men att det med facit i hand visade sig att så var det nog inte. 

Vissa av förändringarna i mitt liv har gjort att jag anpassat mig och tagit så mycket hänsyn till alla andra, att det ibland känts som jag har tappat bort mig själv på vägen.

Men det är ok, det gäller bara att ta några djupa andetag och hitta vägen och riktningen igen för att fortsätta framåt 

Nybörjare

Jag har haft semester, eller iaf rent fysiskt. Huvudet har delvis varit kvar på jobbet även om jag under helgen kunnat koppla bort jobbet ordentligt. 

I lördags stod jag på slalomskidor för första gången. Jag var nervös, illamående och absolut livrädd. Jag som avskyr höjder och fart, hur tänkte jag nu var väl ungefär tankarna när jag stod däruppe och konstaterade att jag iaf var tvungen att ta mig ner igen. Nu låter ju det här bra mycket värre än vad det var, jag är liksom vid detta tillfället i barnbacken, även om det kändes som värsta tävlingsbacken just då 😂😂😂.

Man känner sig ju inte så jäkla macho när det kommer en 5-åring och susar förbi, men de har i den åldern å andra sidan inte vett att förstå att man kan slå ihjäl sig. Jag var däremot väldigt medveten om att jag är dödlig 🙈.

Många vändor senare ramlade jag iaf inte och var inte längre helt vettskrämd. Annat var det på söndagen när jag skulle åka från toppen. Det började ju med att vi skulle åka sittlift upp till toppen, och som om inte det djävulstyget vore tillräckligt så var jag ju tvungen att ta mig ner också 🙈. Om jag var rädd på lördagen är det ingenting mot vad jag har var då. Det första åket var absolut bland det 10 värsta sakerna jag varit med om hittills.