Semester, trötthet och kärlek

Två veckors semester är över och imorgon påbörjar jag min andra arbetsvecka efter semestern. Vandring med vänner, lugn och ro i stugan, god mat, cykling, läst böcker och så har Fjällturen 2021 genomförts under semestern.

Fikat och lunchat ute med barnen, spelat minigolf och mestadels annars bara tagit det lugnt när dem varit hemma. De har varit med vänner och tagit det lugnt på sina rum och jag har legat i soffan eller i solstolen och njutit. Tror både dem och jag behövde  vara obokade och bara göra det vi kände för för dagen.

Hjärnskakning var väl helt ärligt inget jag räknade med att skaffa mig på semestern (eller nån annan gång heller faktiskt). Börjar må bättre även om huvudvärken fortfarande kommer och går hela dagarna. Jobbet har fungerat även om jag blir väldigt trött och slut. Däremot, så ont som min högra arm gör just nu gör att jag oroar mig lite. Den värker riktigt ordentligt men hoppas att jag bara gjort nåt konstigt idag och att den är bättre imorgon, annars får jag nog göra som läkaren sa och återkomma för en röntgen…

Nehe, nu är det dags att sova så jag orkar med morgondagen på jobbet.

Sweet dreams!

Som sagt, tillbaka på jobbet och vardagen rullar återigen på. Månadsskifte och rapportering står för dörren och det är en hel del som ska hinnas göras klart innan dess.

Nu ska jag återgå till soffan och filmen innan det är dags att få lite sömn 😴 

Hoppas ni haft en fantastiskt bra dag 😊

Att inte räcka till

Jag har haft en bra dag och en bra vecka.

Men till och från, lite beroende på hur mitt liv ser ut, brottas jag med känslan att inte räcka till. Både som mamma, flickvän, dotter och anställd. 

Känslan av att det inte spelar någon roll vad jag gör, det är ändå inte är tillräckligt. 

Hur mycket jag än hinner med på jobbet så hinner jag ändå aldrig tillräckligt, det dåliga samvetet när jag inte riktigt orkar allt jag vanligtvis orkar, eller när jag vill ha semester eller vara ledig en dag. Hur mycket jag än försöker hjälpa och underlätta för kollegorna så är det alltid nån det inte duger åt.

Som förälder, kommer man nånsin känna att man räcker till? Jag önskar jag kunde skydda dem mot allt ont och alltid finnas där. Men det är svårt, de måste lära sig att stå på egna ben, ta ansvar och att ta hand om sig själva, men att ändå vara empatiska och bry sig om andra. Vissa saker i livet lär man sig bara av erfarenhet, på gott och ont.

Som dotter, vad säger man om det… jag hälsar inte på mina föräldrar så ofta som jag borde, jag glömmer i mitt egna dagliga kaos t.o.m. bort att kolla så dem är ok. 

Som flickvän… ja det är egen historia. En relation är inte bara en dans på rosor direkt och vissa dagar är det väl kanske bara så enkelt att man inte riktigt orkar med allt, livet blir helt enkelt lite för mycket och lite för överväldigande