Nästa gång en karl nämner nåt om en framtid med mig ska jag be honom fara och flyga. Det måste vara bättre än att sen försöka samla ihop sig själv och sitt trasiga hjärta när det visar sig att jag var den enda som föll 💔...
Jag är inte rädd för att bli kär, jag är rädd för att vara den enda som blir det
Inatt har min hjärna inte vilat. Jag har i mina drömmar återupplevt förra lördagen, både eftermiddagen och natten. Det där ljuvliga leendet, känslan av hans armar omkring mig när han sa att ”åh vad längesedan det är vi sågs” när han kramade mig när jag kom dit, känslan av hans läppar mot mina och glädjen av att höra orden ”det här är mitt” när vi stod i köket och han höll om mig. Njutningen av att några timmar på natten få ligga i sängen tillsammans, tätt tätt och med mitt huvud på hans arm.
Reser mig ur kökssoffan och tar mig ytterligare en kopp kaffe medan resten av huset fortfarande sover.
Det händer inte så ofta numera, men det är såna här gånger som jag känner att jag saknar att bo i hus. Jag kanske ska börja titta mig omkring igen iallafall, kanske dyker upp nåt 🏡 att hyra, tills jag ska byta ort och köpa mig ett eget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar