Vardag

En del av mig verkligen älskar vardag och rutiner! Man går till jobbet, man går hem, lagar mat, skjutsar på träningar osv. Mina egna träningar får en slags rutin och jag har äntligen hittat tillbaka till gymmet och längtar dit igen.

En vecka fick jag däremot nöja mig med promenader, nåt i kroppen sa att allt inte är riktigt ok så då valde jag att njuta av promenader och cykelturer istället. Men det gör en ordentlig skillnad. Huvudvärken kom tillbaka redan efter en vecka. Så har blivit några lätta styrkepass, något cykelpass på gymmet och lite axel och nack-rörelser för att försöka bli av med huvudvärken.

Om jag bara tar mig till gymmet och styrketränar som jag ska så mår jag ju så otroligt mycket bättre, är det då inte konstigt att det är så svårt att ta sig dit? Är så lätt något annat som kommer emellan 😕.

När barnen är hemma är det avsevärt lättare. När sonen tränar så tränar även jag, så slipper jag åka mellan också, så roligt är det inte att tanka numera. Det gäller bara att planera och förbereda så går det hur bra som helst. 

Men när barnen sen inte är hemma så blir det ingen planering av maten, inget förbereds utan maten måste kommas på varje kväll istället... hur svårt ska det vara liksom.

Idag har jag tittat på bilder från Italienresan, drömt mig tillbaka och önskat att jag vore dör istället för här hemma just nu. Den fina stranden, värmen, sällskapet och njutningen av att vara ledig och göra ingenting.

Nej nu är det duschen och sen krypa ner i soffan och njuta av en serie eller film som gäller och vänta på att min minsta kommer hem och berättar om sin dag 😊.

För mycket jag vill göra och alldeles för lite tid…

Vissa dagar känns det som jag har koll på allt, och vissa dagar som jag inte har koll på något.
Jag har så mycket jag vill göra men alldeles för lite tid...

Det jag tänkte att jag skulle hinna med på semestern var stört omöjligt när vi praktiskt taget inte vara hemma något på min semester. Rensandet, kastandet av gammalt skit. Utrensning av barnens garderober, gamla skor, jackor, mössor och vantar.

Rensningen av källaren, för vilken gång i ordningen vet jag inte, men känns som mitt hem är fullt av massa skit. Det kan ju vara så att oredan i tankarna och huvudet smittar av sig på resten av mig och att jag därför känner mig rastlös och orolig. 

Jag har återigen börjat fundera på vad jag vill med livet. Känns som att det ser så enkelt ut för andra att veta precis vad dem vill och hur dem ska komma dit. Men vad vill jag? Vaf vill jag bli när jag blir stor? Jag skulle vilja ha ett arbete där jag faktiskt gör skillnad, på riktigt!

I en värld där räkningarna ska betalas, barnen fortfarande är för "små" för at lämna dem vind för våg under en längre tid så är det inte bara att "följa sina drömmar", vilka dem nu är...

Eller är det återigen frustrationen som talar? Frustrationen över jobbet, över familjesituationen och allt som följer med det?

Ledigheten som denna vecka är tänkt att innehålla får helt enkelt göra att jag tar tag i allt det som inte blev gjort på semestern, det vill säga storstädning och rensning av hemmet. Gud så skönt att få bort all skit, sortera och städa ur och slänga/ge bort det som inte ska vara kvar. Rensa ut min egen garderob och be ungdomarna rensa ur sina, fundera över vilka inköp som behöver göras under hösten och se till att dem löper relativt smärtfritt vid inköpstillfällena.

Nehe, jag skulle ha sovit för längesedan, men jobbet tog lite tid och energi efter att sonen hämtats och kvällsmaten ätits upp.

Natti natt, sov gott 

Semester 2022

Den sista semesterdagen är snart över. Av de 14 dagarna jag haft semester är denna den första dagen jag är hemma. Tidigare hae vi liksom varor på rull eller borta under semestern. Det har inte blivit mycket gjort hemma men det fick helt enkelt bli så detta året.

Jag hinner nog tvätta fönsterna, städa hemma och rensa ändå. Är ganska säker på att ingen tag det ifrån mig 😉.

På måndag är det dags att åka till jobbet igen. En intensiv sista vecka på månaden när allt ska fungera och göras klart. Men innan dess två dagar kvar på helgen som just nu ser ut att vara fulltecknade.

Har haft en skön fredag med gräsklippning, grejat med gräsmattan och det som behövde fixas med den efter att dem grävt medan vi varit borta. H har hämtat de mesta grejerna i sitt rum så det har städats och rensats och imorgon ska det slängas grejer på återvinningen.

Men nu lite EM-fotboll på teven innan det r dags att då sig lite sömn, det blev ju lite halvdåligt av den varan inatt 😊⚽️

Huvudvärken från helvetet

Huvudvärken från helvetet har stört mig under en längre tid nu och det håller på och driver mig till vansinne. Den gör att orken och humöret tryter, att tålamodet med ungar som till exempel gnäller på maten eller inte har lust att gå ut med soporna när man ber dem är obefintligt. 

I onsdags  förpassade jag mig till gymmet för att väcka liv i nacke och axlar medan sonen tränade, jag hoppas att det ska göra susen med huvudvärken på lång sikt, då höll den sig ju borta i nästan en timme efter träningen, och det är ju alltid nåt. Men när jag sen ställde mig i duschen efter promenaden kom livet idag ikapp mig och jag satte mig ner och lät tårarna rinna.

Orkeslös och ledsen är nog en bra sammanfattning över hur jag känner mig rent generellt just nu. Jag längtar till semestern, som just nu mest gör mig stressad. Två veckor där jag ska försöka hitta på nåt kul med barnen (att ens få ur dem nåt de vill göra är ju snudd på omöjligt), göra något som sambon vill och så vore det skönt om det kan finnas plats för nåt som jag vill göra också.

En lugn promenad med Bacchus fick det bli idag efter jobbet, i värmen som gör både honom och mig helt slut.

Jag önskar att jag kunde komma tillbaka till jobbet pigg och glad, men jag är rädd för att jag är lika trött och slut när jag kommer tillbaka från semestern som jag är nu, när de sista tre veckorna till semestern känns som en evighet.

Vart är vi på väg...

Vart är världen på väg kan man undra? Krig i Europa 2022 ? Jag tror hela världen har blivit tokig. Jag trodde, vilket uppenbarligen är naivt, att människan hade kommit längre än så, men icke...

Efter två år med en världsomfattande pandemi så var det uppenbarligen nån som tyckte det var lägligt att kriga också. Människor som i stort har haft det som du och jag, som en natt/morgon vaknar upp till flyglarmet som går, helt ofattbart, det går inte ens att föreställa sig hur de känner och hur de mår 💔.

Med en värld som uppenbart inte längre är densamma kändes helgens studier och magisteruppsatsens planeringsrapport som var tvungen att skickas in igår kväll helt irrelevant. Det var den inte, men den kändes så när tv-nyheterna stod på så gott som hela dagen, och som varvades med skidor och svenska rallyt medan jag läste artiklar på datorn och förberedde mig inför gårdageftermiddagens studietid med min uppsatskollega.

Så medan sonen ville in till stan för att först titta på tjejernas innebandymatch och sedan på sitt eget lags match (som han igår inte var med och spelade) så passade jag på att sitta i hallen och plugga. Det gäller att hitta tiden både här och där för att få ihop tid både till det man behöver och vill göra 🌝. Jag lyckades ju tom få in både en promenad och ett pass på motionscykeln på gymmet igår.

Resultaten av gårdagens studier kom relativt snabbt i morse och vi har fått OK att fortsätta med uppsatsen. I slutet av nästa vecka har vi möte med handledaren igen så då ska vi har skrivit en hel del på den teoretiska referensramen tänkte vi plus att vi bör ha börjat göra ett utkast på enkäten som ska skickas ut till våra respondenter. Planen är att ha ett möte ikväll för att bestämma hur vi nu ska komma vidare,

Misstänker att vi behöver göra lite sökningar efter artiklar och dylikt för att komma vidare, men först behöver den här tjejen vila huvudet en liten stund.

Önskar dig en härligt kväll!

Höstlov, innebandy och barnvecka

 Höstlov, barnvecka och som vanligt månadsskifte och/eller rapportering vilket gör att ledighet med barnen är omöjligt. Det har väl tidigare inte varit något som stört mig så mycket, men när jag inte får ha dem hos mig 50% av tiden så påverkar det mig allt mer. Det är väl så att jag också blir mer och mer medveten om att jag bara har dem till låns, att dem snart är stora och att behovet av sina föräldrar blir mindre och mindre.

Sonen har jobbat på mitt jobb i två dagar, rensat papper och inventerat, sedan har det varit länslagsuttagning, innebandymatch i Karlskoga, träningar och just nu tittar jag på dagens första innebandymatch. Sonen spelar inte förrän i eftermiddag men behövde in och lämna en matchtröja och ville såklart se på matchen.

Vaknade som vanligt tidigt, satte mig med en kopp kaffe och datorn för att justera inlämningsuppgiften som ska skickas in ikväll. Imorgon påbörjas programmets sista kurs innan uppsatsskrivandet. Jag har en uppgift kvar i ytterligare en kurs men även den ska göras under tiden jag skriver uppsatsen.

Nästa gång jag säger att jag ska plugga nåt, skulle nån vara kunna ta bort datorn, telefonen eller vad jag nu har i handen just då som kan göra att jag skickar in en kursanmälan. 

Jag har återigen återgått till att skriva att göra listor, jag håller inte längre reda på allt som händer och ska göras. Träningen behöver återigen prioriteras och jag behöver lära mig att stänga av huvudet för att kunna sova som folk igen. Jag lärde mig ju för några år sedan att om jag inte sover så fungerar jag inte som människa, varken hemma eller på jobbet. Ja och så mår jag ju som en kratta när jag inte lyckas sova, är både konstant trött och genomfrusen.

Avslutar denna veckas studier med att precis ha skickat in den reviderade versionen av uppgift 2 och ser fram emot en nya vecka med nya möjligheter, en vecka med möjlighet att vara ett bättre jag och ett snällare jag, mot mig själv...

Önskar er en underbar söndag!

När livet ibland bara blir lite mer än man orkar med...

Förra veckan var en tuff och påfrestande vecka och denna vecka verkar fortsätta i samma stil.

När den energi som mitt liv just nu kräver inte riktigt finns så blir livet lite mer än jag orkar med. När jag tycker att jag står och stampar på samma ställe hela tiden, när saker och ting till slut kommer ifatt även mig. Då orkar jag inte riktigt hantera allt.

Just nu skulle jag helst bara låsa in mig i en stuga i skogen med en hög med böcker och lugn och ro. Ta långa sköna promenader, ett varmt bad eller två och bara vara, eller bara krypa ner under täcket och ligga kvar där. 

Jag vet att jag ska vara tacksam, det finns människor som skulle göra vad som helst för att vara där jag är, men just nu orkar jag inte vara det. Ibland känner även jag att jag vill ge upp, och även jag måste väl få bryta ihop ibland. Inte ens jag orkar alltid vara den starka tjejen som klarar allt själv.

Det finns gånger när även jag behöver nån som tar emot mig när jag faller…