Oj då...

Ojdå vad längesedan det var jag skrev här såg jag nu när jag loggade in.

Så vad har hänt sedan augusti när jag skrev sist? Oj! MASSOR och INGENTING skulle jag nog säga. Livet går i mer än fullfart med aktiviteter för barnen, jobb och så min egen och makens träning på det.

Måndagar är det gymnastik för mig (är gymnastikledare) & dottern medan sonen är på innebandy.
Tisdagar är det brottning för dottern.
Onsdagar är speciellt köriga eftersom dottern har fiolspelning på musikskolan kl 16:30 till 17:00 då hennes dans börjar uppe på stan. Sedan hem och se till att båda barnen får i sig lite mat och att N hoppar in i duschen.
Torsdagar är det återigen dags för brottning för N.
Fredagar är det innebandy för J och helgen består oftast av en innebandymatch.
Sedan har vi ju ett liv i övrigt med ;-) så det ska hälsas på familj och vänner, det ska simmas med skolan, tränas, lekas med kompisar och skötas hus och hem.

Sen går ju så klart båda barnen i skolan så det ska ju nånstans däremellan göras läxor också :-)

Med en vardag som ser ut såhär är jag otroligt tacksam för mina morgonpass på gymmet varannan vecka. De ger mig chansen att stänga av. Jag fokuserar helt och fullt på träningen istället för att fundera på vad som behöver göras på jobbet och hemma eller planera to-do-listan för kvällen.

Utöver detta har jag tydligen JÄVLIGT svårt att säga ordet NEJ. Jag är kassör i gymnastiksektionen så sitter med både i den styrelsen och huvudstyrelsen, är kassör i sonens fotbollslag och är med i fikagruppen både i fotbollen och innebandyn.

Jag har som märks ganska mycket för mig. Jag tycker att det är viktigt att visa barnen att man ska vara aktiv och vill visa dem att jag tycker att deras aktiviteter är viktiga. Jag jobbar på att sluta som gymnastikledare men det går trögt, finns ingen ersättare som det verkar och man vill ju helst inte att grupperna ska läggas ner.

Detta är typ en helt vanlig vecka för mig. Jag har fördelen att sällan behöva tänka på maten, den sköter för det mesta maken innan eller efter arbetet, eftersom har antingen börjar senare än mig eller kommer hem tidigare.

Men även jag börjar få nog. Saker och ting börjar kännas jobbigt istället för roligt. Saker och ting blir tvång istället för skoj. Det är dags att börja sortera och prioritera lite mer, innan det går helt åt helvete med allt...